Det är mycket man inte förstår…

…på denna till helvetet asfalterade vägen av märkliga välgärningar, som kallas livet, och alla dess instanser.

Jag har varit på besök hos banken igen. Vi får se i slutet av veckan om jag får som jag vill. I denna djungel av makro- och mikroekonomiska processer av löningar, semesterersättningar, skatter, avdrag, bidrag, familjebildningar, statliga rättningslinjer för ansvarsfullt utlånande och bankens egen policy, är det lätt att förstå varför många människor är så jäkla dåliga på att planera och ta ansvar för sin egen ekonomi – det verkar alltid finns någon annan som gör det för dig. Det anses till och med som tryggt och ibland till och med som en mänsklig rättighet.

Förstå det den som kan, måste väl vara kommunist eller minst sosse för det…

Själv har jag så länge jag kan minnas gjort budget, räknat ut hur mycket jag har råd att göra av med på semestern, kollat ränta och löptider på lån och sist men inte minst, haft koll på hur allt detta förhåller sig till min inkomst – och det är långt innan skuldfällan kom på TV. Sen kan man väl alltid bli sjuk, en värmepump gå sönder eller bilen behöva lagas och det blir lite tunt i kassan ett tag, det må man bara ta.

Nu vet jag att det sitter i alla fall någon och tänker: ”Oj vad duktig den jäveln skall vara då!”

Neej, det är jag inte, det är inte mer än en vanlig jäkla livsnödvändighet att ha någorlunda kontroll på sin ekonomi tycker jag. Men inte i Skandinavien (Norge i alla fall. Lite bättre i Sverige kanske…danskarna gör väl som de vill de, eller?)

Se bara när det gäller lönen. Den får man inte ut till fullo varje månad. Staten ”sparar” nämnligen en bit av kakan och betalar inte ut den förrän i december. Då får man lite mer att dutta med lagom till julhandeln. Staten tror tydligen att folket inte själva klarar av att hushålla med pengarna. Allt medans massorna gläds över att det ”bara är halv skatt i december”. Att farbror staten tar 38% alla andra månader det är liksom glömt i adventstider.

Semesterpengarna! Den månad man får semesterpengarna får man inte ut både sin månadslön och semesterpengarna. Nejdå, bara semesterpengarna. Lönen står inne tills nästa månad. Annars kan ju kreti och pleti göra av med alla pengarna på en gång och inga pengar ha när nästa månads hyra skall betalas. Hur skulle det se ut? Planera och förutse är en egenskap som sällan får en utmaning i vårat samhälle.

Många tycker till och med at det är bra. Tryggt säger man. Förmynderi och felslagna välgärningar säger jag. En befolkning av ekonomiska dumskallar, vem vill ha det?

Dum måste man definitivt vara om man bor här som singel, eller ensling. Då betalar man för alla. Högre skatt, lägre skatteavdrag och en bostadspolitik som nästan gör det omöjligt att bo. Hyror högre än i Tokyo och köpesummor som gör att man måste ha ihop det med bankdirektörens dotter, eller vara son till Sheikh Nasser Mohammed Al Sabah, för att få sitt namn på en simpel två-rummare, 5km utanför centrum och utan bussförbindelser. Men värdet på husen stiger i raketfart, det är ju bra – eller hur?

Nåja, när men sen kommer till banken, där löningen hamnar, och skall låna pengar, då finns det statliga rättningslinjer i skriven form för vad som anses vara ”Ansvarsfull utlåning” att förhålla sig till – och banne mig den bank som överskrider minstekraven. Då blir det smäck på lanken av farbror staten. Har du behov av att låna 84% av bostadens värde, går inte det, för att statens rättningslinjer säger att du får bara låna 80% av boligens värde. Oavsett hur mycket du tjänar, hur säkert jobb du har eller hur din kredithistoria ser ut. Vilket incitament för fri konkurrens, eller hur? Alla banker är dödligt tråkigt lika och en och annan revoltör till bank kanske kan nås genom någon halvmystisk internetadress, med ett erbjudande om 82% till 3% högre ränta än normen. Media är fulla av artiklar och inslag om hur man skall akta sig för allt som är farligt. Framför allt skall man inte köpa smör av rumänen i gränden där…där…ja just det, där ja! Trots att det är slut i butiken.

Det blir till slut mest en kamp om vilken bank som råkar vara den bank du fastnar för. Inte många byter bank heller, och vad är det för mening med det egentligen? Alla ser likadana ut, har ”samma” produkter och dåliga utbud. Endast loggan och färgen skiljer de åt. Ungefär som matbutikerna utan smör – och den dagen jag går till banken eller matbutiken för att det är ”kosligt” eller för att skaffa ”vänner” då är det väl färdigt i alla fall.

Bankerna verkar bli frustrerade av denna överstatliga styrning och agerar en aning irrationellt – för att inte säga ologiskt.  Eller hur skall man annars tolka att de säger att de faktiskt ”litar” mer på mig om de själva får plocka ut 1 000:- i månaden – från mitt konto – och sätta in det på ett sparkonto, än om jag själv gör det? Sparavtal kallas det…själv tror jag att det är nåt lurt de hittat på för att kunna lugna farbror staten med, när ”kontrollanten” upptäcker att banken lånat ut lite mer pengar än det i rättningslinjernas nerskrivna 3ggr låntagarens inkomst…

Förstå allt det här den som kan, men bra betalt skall de ha – både banken, staten och lilla matbutiken!

Liberalen!

Der Alte – Ulf Nilsson skapar upphetsning, igen.

Titt som tätt kan man undra över hur vissa människor är ihopskruvade, eller kanske man skall säga hur mänskligheten är ihopskruvad. Jo då, det är tydligen viktigt att särskilja på gruppen människor och den enskilde människan – i alla fall då och då. Det fick Ulf Nilsson erfara efter tisdagens krönika i Expressen. Bloggvärldar exploderade, enskilda individer gick i taket och anmälningarna haglade – nåja, hittils är i alla fall två registrerade.

Ulf Nilsson, denna slagkraftige och med det svenska språket klara röst för ditten och datten i våran värld. Den här gången hänger (hän-ger) han sig åt problematiken med att Iran sakta men säkert skaffar sig kärnvapen, med bakgrundsfrågorna:

”När smäller det? Hur stor blir katastrofen? Tiotusentals döda? En partiellt förgiftad och radioaktiv värld? Iran förstört? Israel utplånat?”

Fullt legitima spörsmål kan väl de flesta i vår del av världen hålla med om.

Vidare i processen beskriver han det iranska ledarskapet och dess bakgrund i den shia-muslimska myllan, som några som:

”…hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ”otrogna”, det vill säga vi.”

Ja, vad skall man säga om det? Inte mycket att säga om det heller, eller hur? För så är det väl. Det har vi alltid fått höra. Ibland har vi också hört deras religiösa ledare hyla något liknande i TV-rutor, även om de på senare tid har tonat ner just den delen. Däremot skall det visst finnas kvar i skrifterna.

Ulf Nilsson är en man av de stora vyerna, och han fortsätter:

”Shiiterna anser att Israel måste förintas, alltså att varje judisk man, kvinna eller barn måste mördas. Ja, de tycker så – svårt att förstå för en svensk – men de tycker så. På allvar. De vill se ett berg av brinnande lik…”

Att han då blir anklagad för att mena att varenda shia-muslim på denna jords yta har denna minst sagt fanatiska och hjärtinnerligt förankrade mening är kanske i drygaste laget. Men det är precis vad sveriges ”shia-muslims-kramare” menar, och rasar på bloggar/sociala medier samt anmäler Ulf Nilsson för hets mot folkgrupp/utpeka individer på basis av vad gruppen står för.

Här har man nästan varit så ivrig att anmäla att den ena anmälan, enligt min mening, nästan slår ut den andra.

Ulf Nilsson har naturligtvis en slutsats baserad på egna erfarenheter:

”Alltså är risken stor att Iran angriper Israel med en eller flera kärnladdningar, burna av raketer man gjort med hjälp av Kina och Ryssland. Att London eller – mindre troligt – Paris attackeras är fullt möjligt…Kort sagt har vi nått en punkt då alla ansträngningar måste göras för att förhindra katastrof. Fanatikerna i Iran – jag minns de hemska dagarna i Teheran när Khomeini kom till makten – kan inte tillåtas att ha kärnvapen.”

Tänk att det tror jag också, att risken är stor. Att tro något annat, baserat på tidigare erfarenheter, är bara ren och skär galenskap. Ergo tycker också jag att Iran inte bör tillåtas att få ha kärnvapen, för världsfredens skull. Dessa människor tänker på en framtid i paradiset och det ligger inte här på jorden. Detta iranska ledarskap har ingenting att förlora/frukta. Att sådana människor utför minst sagt orationella handlingar har vi väl sett nog av exempel på, från båda sidor – eller kanske alla sidor.

Att någon skall bli anmäld för hets mot folkgrupp för slika sanningar är ju bara en liten vink på galskapen som lever i delar av världen – oftast då den religiöst fanatiska.

Tillhör du den världen, eller tåler du obehagliga sanningar? Om så, kanske det är dags att kasta av sig den politiskt korrekta dödsmasken och börja inse vissa fakta. Eller som Ulf Nilsson avslutar:

”Alla vettiga människor hoppas, liksom jag själv, att problemet bör lösas förhandlings­vägen. Men finns den möjligheten över­huvudtaget i den feberheta verklighet som är ­Mellanöstern i dag?”

Liberalen!

Så här kan det gå…

…när man lever i en del av världen där inget ”bas-skydd” finns för den enskilde medborgaren (läs Konstitution), mot politikers nycker och ofta skrämmande tulliga/idiotiska förslag och implementeringar.

Lätt överdrivet, men hur många gånger har vi inte upplevt detta scenario?

Ena dagen vaknar vi upp och nyhetskanalerna är fulla av rapporter/studier och politiker som påstår att våra ungdomar håller på att – i det närmaste – utrotas i trafiken. Långt gångna och ofta löjeväckande förslag ligger på bordet. Att inte tillåta passagerare, inte köra efter mörkrets inbrott och att vissa bara får köra bilar som inte går fortare än högsta tillåtna hastighet.

Andra dagen vaknar vi upp och allt är snudd på näsan. Vägverket stöder det senaste ”släppet” från en långsiktig studie som visar att olyckorna i trafiken, på alla fronter, minskar sakta men säkert – och på vissa fronter raskt. Man menar att infrastrukturen blivit bättre, bilarna bättre, farten sjunkit och att trafikanterna har blivit bättre på att följa generella uppmaningar. För övrigt ett jävla under i ett land där i verkligheten olika regler/beteende kan uppstå i olika korsningar/rondeller i samma bostadsområde.

Själv är jag ganska trött på folk och politiker som vill ”rädda världen” med sina ofta rent sinnesjuka utbrott av lösningar mot än det ena, än det andra. Vi MÅSTE snart börja tänka på att skydda individen mot dessa tvångsbenägna stollar och införa en Konstitution värd namnet. Folk blir lut lei och sjuka över att hela tiden känna sig påpassade och att aldrig ”duga till” i ”samfunnets argusögon”.

Speciellt nu, när till och med President Stoltenberg skall vara övertygad om att det att reducera utskänkningstiden av öl/sprit, från kl. 03.00 till 02.00, kommer som en skänk från ovan och kommer att lösa vålds- och fylleproblematiken i våra byar. Att sprida stängningstider, förbättra infrastruktur, nattbussar och taxi. Att kanske titta på ”behavioristiska” principer och teorier och generellt sett öka mannskapet hos ordningsmakten verkar vara både för dyrt och invecklat.

Själv kommer jag aldrig att förstå varför det är så fel att lösa grundproblemet långsiktigt – och ibland kanske vara beredda på att ”betala priset” vad det kostar att leva, oavsett vilken typ av samhälle vi bygger upp. Om sen andra väljer att leva sitt liv med hjälm, ryggskena och knäskydd på, 24/7, må det ju vara ok – men för helvete, låt omvärlden vara ifred. Detta snabba och ständiga kollektiva ifrågasättandet av hur vi lever, agerar och för oss, skapar med största sannolikhet en stor del osäkra och ibland en rent personlighetsstörd del av medborgarmassan. Det blir för lågt i tak och ”ALLA” får inte plats. Det är i mina ögon inte bara fel, det är i det närmaste brottsligt.

Förstår ej heller var alla dessa  ”handlings-kåta” stollar kommer ifrån, som hela tiden tror att mänskligheten är en enda homogen massa. Finns det en fabrik någonstans? Lev ditt eget liv som du vill och låt andra leva sitt, allt inom lagens råmärken. Är det så jävla svårt det?

Ha en säker onsdag och tänk på att om du inte har möjligheten att själv VÄLJA BORT det dåliga, är du ej heller särskilt fri. Har du inte förmågan beror det ofta på att både du och jag accepterar att politiker och andra stollar tar dessa val åt oss, närmast dagligen. Så länge det här pågår, blir vi aldrig den autonoma människan som utvecklar de egenskaper som ofta är nödvändiga – både i en människas liv och i ett modernt samhälle.

Liberalen!

Paradigmskifte?

Några dagar försent, jag vet, men jag behövde en liten tid på mig för att ”tugga” på den senaste opinionsundersökningen, den om stödet hos den svenska befolkningen för de olika politiska partierna.

Socialdemokraterna kom in på styvt 25%?!?

Det är kanske i mångas ögon ingen dålig siffra. I Socialdemokratiska mått mätt är det en katastrof. Och det bästa är, tror jag, att resultatet inte bara beror på partiledare Håkan Juholts minst sagt typiskt ”sosseaktiga” beteende, efter mantrat: ”Gör inte som jag gör, gör som jag säger”.

Folket är trötta på sossepampar som predikar och skuldbelägger genom att tala om för alla andra hur de skall leva och uppföra sig, för att i andra timmen vända sig om, dricka, hora och fuska till sig av skattepengarna. Kort sagt, att vara lite som folk i allmänhet. Jaa, inte Ingvar Carlsson då, kanske.

Under min myndiga och röstberättigande livstid har Socialdemokratin minskat från snudd på 50% ner till 25%. Det är ett paradigmskifte i svensk politisk historia. Jag tror faktiskt att det började med herr Palme, herr Olof Palme. Han var en ledare som ingen kom undan, en kejsare och en söndrare av stora mått. Kanske än idag den politiker som jag gillat bäst, men aldrig själv röstade på. Den skurkaktigt leende Olof kallade en spade för en spade och la sällan fingrarna emellan. Som blodröd revolutionär i unga år gick det nästan elchocker av välbehag genom kroppen när Olof talade om de ”satans mördarna” i militärdiktaturens fästen i syd-amerika. Amerikanarna fick sitt de också, allt medans Palmes söner gick på fina skolor ”over there”. Det började skorra lite. Var allt bara en show?

På den här tiden, i slutet av 70-, första halvan av 80-talet, var en sådan misstanke ändå inget som slog igenom på valsiffrorna. Sossarna tuffade på med kommunisternas hjälp. Tyvärr började dock det paret att likna mer och mer på en chimär. En slags politikens Don Quijote och hans fattige vapendragare Sancho Panza. Svenska folket sökte ett alternativ, någon som kunde föra Sverige in i framtiden.

Folket trodde mindre och mindre på den röd-röda konstellationen. Människor hade fått det bra, börjat tänka och agera självständigt. Egoistiskt säger vissa. Det blev till slut början på sossarnas fall. Man förstod aldrig att deras egen politik skulle föra till det egna fallet. Möjligt, och högst troligt, att f.d finansminister Kjell-Olov Feldt var en av de få som redan då, i slutet av 80-talet, såg det. Sossarna hade ingen 4.e och 5.e växel att skjuta in när deras väljargrupper mer och mer flöt in i en välbehaglig borgarmiljö. Ingen ville höra talas om obegripliga ”Arbetstagarfonder” då.

Fram steg en ung högerman – med tintinfrisyr och ett lill-gammalt uppseende – som nästan genast fick det svenska folket att smälta. Intelligent var den drasuten också. Han talade om en enad höger, om samarbete och allianser. Folket nappade, man hade sitt alternativ – legenden Carl Bildt var född.

1991 trädde han in som Statsminister och det gick inte så bra. Eller rättare sagt, det gick väldigt bra. Carl och hans mannar manövrerade alldeles lysande igenom den kanske tuffaste ekonomiska tiden i modern svensk historia. Folket blev dock skrämda och i 1994 var sossarna tilbaks i maktens högsäte, om än på bräckliga majoriteter.

Unge herr Bildt blev kanske omvärderad med tiden och folk förstod att han gjort ett bra jobb, samt lagt grunden för ett hållbart högeralternativ. Inte bara en grupp ”tough talkers” som man kallar in när ”alla” vet att det krävs tuffa åtgärder, för att senare gå tillbaks till det säkra kortet – sossarna.

Många nya fräscha ansikten kom in på högerflygeln. Personer som vanligt folk, unga, medelålders och äldre kunde identifiera sig med. Fram ur denna grupp trädde en ”ny” moderat, Fredrik Reinfeldt – och Alliansen var född.

Det var den sista pusselbiten det svenska folket behövde för att kasta ut sossarna. Ett parti som numer låg i ständig konflikt med sina kommunistiska ”vänner”. Som envisats med att välja partiledare som gav uttrycket ”buffel” ett ansikte och de som hade svårt att skilja på plastkort och plastkort samt mina, dina, sina och våra pengar.

Nu är Alliansen inne på sin andra regeringsrunda, och sossarna fortsätter med sitt. Interna stridigheter och att välja ytterligare en ny partiledare, som ingen utanför kretsen känner till – och som det visar sig – också har svårt för att skilja på ditt och mitt och vårt. För att inte snacka om ett löst förhållande till regelverk och moral. Ja, lite så där som folk i allmänhet.

Nu är man dessutom inne i en dödskamp med media, som man på liv och död inte vill skall vara den part som bestämmer vem som skall leda Socialdemokratin in i framtiden. Sådant brukar dra på sig allmänhetens vrede. Media må vara aldrig så mycket i säng med makten, men ajabaja om makten tar sig friheter.

Socialdemokratin är ute på en farlig väg. Kanske de skulle ta till sig ett gammalt beprövat äktenskapsterapeutiskt knep för att vinna tillbaka folkets förtroende och kärlek. Att påminna om historien, hur vi en gång möttes och vilka känslor som då uppstod. Minnen från den gamla goda tiden. Börja med att plocka fram Gunnar Sträng & Co. Re-connecta och skaka av det småborgerliga sköret från det svenska folket. Påminn om den fyrande flamma av politisk passion som bor inom partiet, från dagar när unga herrar Sträng och Co åkte landet runt och bokstavligen slogs för sin ide – och hoppas på det bästa.

Stå på sossar, Sverige behöver er, världen behöver folk som er! En värld som idag kanske ser bättre ut, men som i sanning har blivit en satans så mycket tråkigare värld utan er! Piskinjecerade partilinjer och ansiktslösa kavajer har i alla fall jag fått nog av. Och då inkluderar jag även pajasar som Sarkozy och Berlusconi. Som enligt rykten sminkar sig, flödigt, för att synas ännu bättre.

Liberalen!

PS. För er som aldrig upplevt slagkraftiga politiker, som bara fått hålla till godo med dagens tullingar (naturligtvis offer för dagens korrekthetsstandard). Läs Gunnar Strängs biografi, ta reda på hur Gösta Bohman tickade och klickade, hur Olof Palme ergade på sig hela USA’s administration och folkpartiets starke man, som på 60-talet stod upp, helt på egen hand,  och röstade emot alla parti- och allianslinjer som fanns för att stoppa Sverige från att bli en kärnvapenmakt – och lyckades!

Barcelona eller Madrid?

Jag har länge varit fascinerad av landet Spanien. Har till och med bott där ett tag och att alla förväntningarna infriades kan man lugnt säga.

Folket, hettan i tempramentet, värmen, sanden, festen, vilan, kulturen och fotbollen – för att inte snacka om tjurfäktningen.

Det mesta är en motsättning i Spanien för en halvfrusen skandinav, i nästan allt från det arabinspirerade södern till det våldsbenägna och upproriska nord, bland berg och vilda hav. Själv hade jag ingen speciell åsikt om tjurfäktning innan jag kom till landet, annat än att kanske det offentliga dödandet på slutet kunde undvikas. Där ligger södra Frankrike bättre till. Där skippar man det offentliga dödandet på slutet. Om den stackars tjuren återanvänds eller får enkelbiljett till slakteriet efteråt, det har jag inte en aning om.

Efter 18 månader i Spanien och fem besök på tjurfäktsarenor hade jag ingen ändrad åsikt om själva dödandet av tjuren. Däremot åkte jag hem till kalla nord med en skyhögt mycket högre respekt för dessa tjurfäktare, el torero på spanska, picadorer och banderilleros. Det må vara hur fel som helst, barbariskt eller ovärdigt, men det krävs mod i gigantklassen att gå in på en arena tillsammans med en 600 kg pustande, frustande och attackvillig svart ”killer” – utrustad med två långa krokiga spjutspetsar i pannan.

”Make no mistake”, tjuren är naturligtvis redan dödsdömd från start, men det vet inte han om. Tjuren gör allt i sin makt för att mala ner denna lilla irriterande taniga två-beningen i gruset. Långt ner i gruset.

Det är en dans, en kamp mellan det lätta, smidiga och det brutalt tunga, med döden som insats. Trots det kan jag ana att denne lille mannen aldrig känt sig mer levande än just där och då. Centimetrar från att spetsas, rivas i bitar och malas ner i gruset. En tjur är född till sånt, precis som en lejonhanne, i syfte att beskydda och hålla på sitt utrymme.

Kalla det gärna grottmentalitet, men detta ruset av liv, död och ödesbestämning söker sig likt en osynlig gas upp över läktaren. Publiken tjuter, förfäras, gråter och håller för ögonen, men framför allt njuter man av uppvisningen, faran och det vackra i dansen. Så också denna karl’n. Än idag kan jag känna ett sug i magen av saknad.

Jag vet, det är jäkla okorrekt att göra och känna så här, men just därför förstår jag bättre motståndet både till tjurfäktningen och till det för många hotande förbudet mot tjurfäktning. Det blir många som efter ett införande av ett förbud kommer att söka sig till alternativer för ruset man finner på tjurfäktningsarenan. För ett förbud blir det – absolut!

En lite mindre (internationellt) kontroversiell kamp som försegår i Spanien – som både delar och fogar samman – är kampen mellan städerna Madrid och Barcelona. En kamp som har sin grund i något som är allt för komplicerat för att gå in på här. Glöm giddret mellan Stockholm och Göteborg, Oslo och Bergen eller Berlin och Bonn. Här snackar vi om en kamp på liv och död. Mellan makten, kungen och diktaturen å ena sidan, och folket, livet, friheten och kärleken å andra sidan.

Till tider vinner Madrid, till tider Barcelona. Själv står jag på Barcelonas sida, otvetydigt! Det betyder inte att jag inte uppskattar Madrid. Tvärt om, Madrid är mycket vackert, i sig självt, men fyllt av stela vackra människor som anpassar sig, som hela tiden tror att man måste vara på ett visst vis eller inte. Som älskar makten och dess möjligheter. Falska människor. Barcelona blir faktiskt bättre tack vare Madrid.

Barcelona är skapat av folket och en galen arkitekt. Kärleken och ytterligeten i livet florerar i Barcelona. Dag blir till vila, natt blir till fest och böjelser får sina utlopp. Barcelona skulle aldrig föreslå att korta av siestan eller servera middagen före kl. 23.00 – dessutom spelar man bättre fotboll i FC Barcelona!

Bäst fotboll spelas när Madrid och Barcelona slås samman, i landslaget Spanien. Då klappar numera hjärtan i takt, äntligen – Viva Espana 2012!

Liberalen!

Allt är inte olja som är svart…eller lätt brunt kanske.

Nej, det är tydligt att olja, välstånd och god samfunnsekonomi inte löst det norska folkets djupt rotade systemiska egenheter och största problem för ett fullständigt internationellt accepterande – girigheten och racismen.

I fotbollsvärlden prövar norska elitklubbar att på ett skamfullt och systematiskt sätt lura andra europeiska klubbar på pengar vid övergångsaffärer. I Tromsö fyrar delar av den invaderande vita överhögheten lös på det samiska minoritetsfolket i media, med en typ av racistiska uttryck som skulle få Ku Klux Klan att le stolt under den vita kåpan, bara för att samerna vill skydda sitt språk – när skall Norge kliva ut ur det 20.e århundradet?

Ja, så skulle omvärldens media kunna rapportera bilden av Norge just nu. Och det hade inte varit en ren lögn heller, dessvärre!

Liberalen!

Är det fortfarande någon som stöder att staten äger och driver företag?

Träd då fram käre vän och förklara för mig varför det är bättre att staten gör det den kommersiella marknaden kan göra, kanske till och med bättre, du eller jag?

Så här beskrev Fredrik Reinfeldt regeringens syn på statligt ägande i den senaste regeringsförklaringen:

”Regeringen anser att statens uppgift bör vara att ange de ramar och regler som ska gälla för näringslivet och företagen, inte att äga och driva företag. Därför bör staten i princip inte äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens – såvida inte bolaget har ett särskilt samhällsuppdrag som är svårt att klara av på annat sätt.”

I mina öron låter det minst sagt logiskt, men i mars i år fick Reinfeldt ett välriktat slag i nacken av Riksdagen. De sätter stopp för försäljning av SBAB och minskat statligt ägande i Posten och TeliaSonera. Dessutom säger man att någon delförsäljning av Vattenfall inte kommer på tal. Allt i det svenska folkets namn.

Varför? Hur tänker man då? Vill man tillbaks till 60-70-talets öst-statsideologi? Har förstått att detta är en fråga om ideologi, men hur fungerar den ideologin och vem beskyddar/förfördelar man då? Jag förstår verkligen inte alls det här.

Finns det några fördelar med att staten driver företag? Uppmuntrar det till utveckling eller ger det dig, mig eller oss någon fördelar? Vad gör företag som TeliaSonera, Statoil, SBAB och Vattenfall som ett privat företag inte gör – eller inte kan?

Personligen ser jag inga som helst fördelar och vet att det är illa i Sverige, men likväl, kanske ännu värre i Norge. Två små stackars ”Sovjet-stater” som krampaktigt strider för sin existens, sitt system och sitt politiska grepp om sin lilla befolkning.

Jag förstår inte…

Liberalen!

I väntan på Godot, eller nästa ekonomiska ”meltdown”…

Personligen kan jag inte förstå denna förundran, ja ibland rena förvåningen över den ekonomiska situationen världen hamnat i.

- ”Jaa du, det är inte enkelt det här”, – ”Nej, det är inte det”. – ”Är det bankernas fel tror du?”, – ”Inte en aning du, men det är det säkert!”

Så kan det låta ända från arbetarklass till politikerklass. Inte så konstigt kanske när man inte får tomtebolyckan att passa ihop med brutal kapitalism. Tusentals skarpa hjärnor sitter dagligen och finner på nya ekonomiska konstruktioner för att få oss alla att nappa på kroken – att betala entre för att bli med i dansen. Köpa hus, skaffa bil, TV och investera i än den ena fonden eller i det andra projektet. Inte lätt att hålla tungan rätt i mun om man vill vara med. Uppgång eller nergång – finansvärlden socialiserar förlusterna och privatiserar vinsterna. Dessutom, och det utan att dra alla över en kam, är många som arbetar i den finansiella världen fullfjädrade drogmissbrukare – där drogen är pengar. Du och jag däremot, vi får bara gilla läget i den positiva tankens väsen och betala två gånger.

I korthet finns det två ytterligheter i vår socio-kapitalistiska värld. Den ena är att 1% av befolkningen har makten och lägger under sig 70-90% av alla rikedomar. Vi andra ”vi” kämpar med näbbar och klor om resten. Den andra ytterligheten är att politikerna har makten och turas om att köpa röstmajoriteten från oss medborgare, med sina löften om barnbidrag, pensioner, sjukpengar, vårdinrättningar och allehanda infrastrukturer. Broar, vägar, järnvägar, statsplaneringar osv. Till på köpet skall ”vi” också finansiera alla dessa kommunala och statliga organ, myndigheter, partier, nämnder och tusan allt vad de heter.

Utöver det skall det kollektivt dåliga samvetet ha sitt också. Statlig kontroll av den skattefinansierade u-hjälpen måste vi ha, en ny nämnd, mera kostnader. De flyktingar som inte klarar att hjälpas på plats tar vi hit. Fulla bidrag och passivisering i minst två år är priset det kostar. Flyktingförläggningar och nya departement. Utöver det startar vi PG 90-konton där folk kan sätta in resten av sina pengar.

När då vår del av världen, på liv och död, bestämt sig för att slå samman dessa två världar. Att 1% av befolkningen lägger under sig 80% av landets rikedomar. Politikerna/kungahuset/makten ”leker butik”, ger varann jobb, ämbeten och titlar och gör sig själva oumbärliga både i sina egna och folkets ögon – samtidigt som man får oss att betala för hela kalaset. Då förstår i alla fall inte jag att det fortfarande kan vara någon som är förundrad över att det till tider brakar åt skogen. Då med den konsekvensen att ”vi” får betala notan – igen och igen! Trygghet kallar visst en del det. Trygghet för vem då?

Att det här fortsätter år ut och år in är faktiskt kulturellt betingat. Vi är vana att lyssna till makten. Att göra som Kungen säger, att följa majoriteten eller den moraliska pilen som för tillfället lyser klarast. Vi är betingade att tänka i termer av att det som är bäst för alla, är också bäst för mig. Vi har till och med lagar som tar hand om ”uppstickare” – den så väl kända Jantelagen. Att vi sen också har en mediavärld som strider på varsin sida, för varsitt särintresse, och inte folkets/individens fri- och rättigheter – själva grundprincipen för ett samhälle – gör naturligtvis inte saken bättre.

När så ytterligheten i ytterligheterna nåtts, när inga rikedomar finns kvar att slåss om, när massornas krav på ”manna från himlen” är så höga att politikerna redan tömt skattekistan för länge sen och kostnaderna för bedövandet av det kollektivt dåliga samvetet tagit sitt, då kommer recessionen och depressionen. Notan får som vanligt ”vi” ta hand om, folket, skattebetalarna. Högre ränta, lägre bidrag, mindre u-hjälp och mindre jobb. Rikingarna köper upp konkursbon och politikerna sjunger en annan sång.

Personligen är jag mycket mer förundrad över att så många människor går på det här spelet och den falsksången – år ut och år in. Att leva i medelmåtta, att ständigt vara tvungen att be om lov och att leva i ständig besvikelse över att makten/politikerna misslyckas med att nå upp till våra högt ställda förväntningar, det är inget liv för en autonom och fri människa. Det är ett liv för en fårskock! Det kan ingen ny bil, bostad, TV, klänning eller mobiltelefon i världen råda bot på.

Gamle Benjamin Franklins sa en gång i tiden: ”They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.”

Ord som än idag känns kanske mer aktuella än någonsin. Högern skyller på lata demonstranter och vänstern på etablissemanget, som vanligt. Ta varann i hand, ni ytterlighetens och blådunstens marodörer och känn er skyldiga. Ni är härmed utpekade som ansvarliga för den senaste katastrofen.

Liberalen!

Att se bra ut…

Glasögon!

Påminner mig om min och mors snart 30-åriga kamp för att far skall köpa mindre glasögon, och inte ständigt dessa skyltfönstersstora glasytor med I-balkar till bågar. Själv påpekar gubben att ”bara roa ner er ni, en vacker dag blir dessa typer av glasögon moderna igen”.

- ALDRIG! Skriker mor och jag i kör.

Idag när jag ser mig runt, på nätet, på TV och i verkligheten ser ”alla” ungdomar/medelålders män ut som far. Aftonbladets ”unge” Fredrik Virtanen sitter på bild bredvid ”gamle” Olle Svenning på tidningens internettsidor – och det är ”unge” Virtanen som ser ut som min far, som en 80-årig gubbe, inte ”gamle” Svenning.

Likaså på TV. Vilken äldre gäst än han själv han än bjuder in, är det Adam som ser ut som min far, en 80-årig gubbe.

Ännu värre är det att komma hem och se far min, mjukt tillbakalutad i favoritfåtöljen. Glasögonen och ett stort smil är irriterande väl placerade i ansiktet – Aftonbladet ligger på bordet och #AdamLive går på TV’n.

Gubbfan vann till slut!

Liberalen!

En blandning av ditt, mitt och litt översatt. Vad gick egentligen fel?

”Liberalismen vann och ändå är vi inte fria. De senaste två decennierna har västvärlden tvärtom:

* åsidosatt habeas corpus, en 800-årig rättstradition om fångars rätt att exempelvis få reda på vad de är anklagade för.

* Invandring har gått från att vara en fråga om solidaritet och frihet till att bli en fråga om säkerhet och kontroll.

* De finansbolag som var kapitalismens främsta symbol har levt i symbios med statsmakten och försörjs och ägs allt mer av densamma.

Isobel Hadley-Kamptz essäbok Frihet och fruktan är en brutal ögonöppnare om att allt inte står rätt till i våra liberala demokratier, inklusive Sverige.”

http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.4042803-pessimist-om-liberalismen

Så börjar tidskriften Neo’s Mattias Svensson sin recension.

Själv har jag inte läst boken än och menar fortsatt att mycket har gått fel just p.g.a att liberalismen inte vunnit. Många människan är uppenbarligen inte redo för de klassiskt liberala tankegångarna, för att inte ens tala om dess praktiska verklighet. Man säger att vi lever i en fri och liberal verklighet.

Kan så vara att man på fullt allvar tror det. För precis som Isobel Hadley-Kamptz beskriver och Mattias Svensson säger, gör sig invandrarfientligheten salongsfähig. Likaså är vi, den gemene människan i stort en skitsnackande fårskocksmedlem. En medlem som är beredd att flå sin egen mor för inträde i den grupp vi för tillfället tror oss vilja tillhöra.

Varför är det så? Det ligger till dels i generna, tror man. I personligheten, men också i den miljö vi växer upp i. Vilket gör att vi är påverkbara.

Till det har vi fått en maktelit som anpassat sina härskarmetoder från att med fysiskt våld tvinga oss in i fållan – till att mentalt, lagstiftligt och med pengar ”köpa” vår röst, tillit och förtroende. Är det någon som egentligen ställer sig frågan om vad vi skall med en person till, som säger sig tala för oss och samtidigt mer och mer begränsar våra liv? Kanske tanken är att inte för att jag behöver det, egentligen, utan mera för att alla andra är idioter och behöver styrning, men jag är för rädd att säga till.

Blir det bättre då? Njaa, inte på den fronten i alla fall och att gå och rösta, igen och igen, med en förhoppning om att den här gången skall det minsann göra en skillnad – gränsar skräckfyllt nära till definitionen för idioti: ”Att göra samma sak i samma situation och att varje gång förvänta sig ett annat resultat”.

Varför är det så viktigt för oss människor att styra över andra människors liv, att både ha – ofta ikke underbyggda – åsikter om dennes liv och leverne samt att pröva att verbalt göra sig själv bättre genom att trycka ner andra?

Vad är det som gör att fullt uppegående och friska mäsnniskor inte skammar sig en sekund över att ”ta” andra människors pengar, dels för att kunna vara hemma med sina egna barn, vårda en förkylning eller att åka på semester? Hur fungerar det när man rationaliserar det till att bli ”mina pengar”?

Vi gör nästan allt för att få någon annan att betala för att vi skall få känslan av att höra till.

Av den anledningen, om man nu skall tro Mattias Svensson, är detta en bok för alla oss som inte önskar/eller behöver ”passande svar, utan för de obekväma frågorna”.

Det gör jag. Från mitt synsätt är det frågorna som gör oss verkligen fria och som skapar den verkliga revolutionen – den inre revolutionen. Frågor till oss själva hjälper att ifrågasätta oss själva och möjligen kreera den autonoma människan, som på egen hand klarar av att ta beslut för sig själv – samtidigt som man både respekterar och accepterar att det nödvändigtvis inte betyder att grannen tänker/beslutar likadant.

Den dagen tänker jag att liberalismen, om inte vunnit, i alla fall kommit en lång bit på vägen till seger.

Liberalen!