Barcelona eller Madrid?
Jag har länge varit fascinerad av landet Spanien. Har till och med bott där ett tag och att alla förväntningarna infriades kan man lugnt säga.
Folket, hettan i tempramentet, värmen, sanden, festen, vilan, kulturen och fotbollen – för att inte snacka om tjurfäktningen.
Det mesta är en motsättning i Spanien för en halvfrusen skandinav, i nästan allt från det arabinspirerade södern till det våldsbenägna och upproriska nord, bland berg och vilda hav. Själv hade jag ingen speciell åsikt om tjurfäktning innan jag kom till landet, annat än att kanske det offentliga dödandet på slutet kunde undvikas. Där ligger södra Frankrike bättre till. Där skippar man det offentliga dödandet på slutet. Om den stackars tjuren återanvänds eller får enkelbiljett till slakteriet efteråt, det har jag inte en aning om.
Efter 18 månader i Spanien och fem besök på tjurfäktsarenor hade jag ingen ändrad åsikt om själva dödandet av tjuren. Däremot åkte jag hem till kalla nord med en skyhögt mycket högre respekt för dessa tjurfäktare, el torero på spanska, picadorer och banderilleros. Det må vara hur fel som helst, barbariskt eller ovärdigt, men det krävs mod i gigantklassen att gå in på en arena tillsammans med en 600 kg pustande, frustande och attackvillig svart “killer” – utrustad med två långa krokiga spjutspetsar i pannan.
“Make no mistake”, tjuren är naturligtvis redan dödsdömd från start, men det vet inte han om. Tjuren gör allt i sin makt för att mala ner denna lilla irriterande taniga två-beningen i gruset. Långt ner i gruset.
Det är en dans, en kamp mellan det lätta, smidiga och det brutalt tunga, med döden som insats. Trots det kan jag ana att denne lille mannen aldrig känt sig mer levande än just där och då. Centimetrar från att spetsas, rivas i bitar och malas ner i gruset. En tjur är född till sånt, precis som en lejonhanne, i syfte att beskydda och hålla på sitt utrymme.
Kalla det gärna grottmentalitet, men detta ruset av liv, död och ödesbestämning söker sig likt en osynlig gas upp över läktaren. Publiken tjuter, förfäras, gråter och håller för ögonen, men framför allt njuter man av uppvisningen, faran och det vackra i dansen. Så också denna karl’n. Än idag kan jag känna ett sug i magen av saknad.
Jag vet, det är jäkla okorrekt att göra och känna så här, men just därför förstår jag bättre motståndet både till tjurfäktningen och till det för många hotande förbudet mot tjurfäktning. Det blir många som efter ett införande av ett förbud kommer att söka sig till alternativer för ruset man finner på tjurfäktningsarenan. För ett förbud blir det – absolut!
En lite mindre (internationellt) kontroversiell kamp som försegår i Spanien – som både delar och fogar samman – är kampen mellan städerna Madrid och Barcelona. En kamp som har sin grund i något som är allt för komplicerat för att gå in på här. Glöm giddret mellan Stockholm och Göteborg, Oslo och Bergen eller Berlin och Bonn. Här snackar vi om en kamp på liv och död. Mellan makten, kungen och diktaturen å ena sidan, och folket, livet, friheten och kärleken å andra sidan.
Till tider vinner Madrid, till tider Barcelona. Själv står jag på Barcelonas sida, otvetydigt! Det betyder inte att jag inte uppskattar Madrid. Tvärt om, Madrid är mycket vackert, i sig självt, men fyllt av stela vackra människor som anpassar sig, som hela tiden tror att man måste vara på ett visst vis eller inte. Som älskar makten och dess möjligheter. Falska människor. Barcelona blir faktiskt bättre tack vare Madrid.
Barcelona är skapat av folket och en galen arkitekt. Kärleken och ytterligeten i livet florerar i Barcelona. Dag blir till vila, natt blir till fest och böjelser får sina utlopp. Barcelona skulle aldrig föreslå att korta av siestan eller servera middagen före kl. 23.00 – dessutom spelar man bättre fotboll i FC Barcelona!
Bäst fotboll spelas när Madrid och Barcelona slås samman, i landslaget Spanien. Då klappar numera hjärtan i takt, äntligen – Viva Espana 2012!
Liberalen!
