Paradigmskifte?
Några dagar försent, jag vet, men jag behövde en liten tid på mig för att “tugga” på den senaste opinionsundersökningen, den om stödet hos den svenska befolkningen för de olika politiska partierna.
Socialdemokraterna kom in på styvt 25%?!?
Det är kanske i mångas ögon ingen dålig siffra. I Socialdemokratiska mått mätt är det en katastrof. Och det bästa är, tror jag, att resultatet inte bara beror på partiledare Håkan Juholts minst sagt typiskt “sosseaktiga” beteende, efter mantrat: “Gör inte som jag gör, gör som jag säger”.
Folket är trötta på sossepampar som predikar och skuldbelägger genom att tala om för alla andra hur de skall leva och uppföra sig, för att i andra timmen vända sig om, dricka, hora och fuska till sig av skattepengarna. Kort sagt, att vara lite som folk i allmänhet. Jaa, inte Ingvar Carlsson då, kanske.
Under min myndiga och röstberättigande livstid har Socialdemokratin minskat från snudd på 50% ner till 25%. Det är ett paradigmskifte i svensk politisk historia. Jag tror faktiskt att det började med herr Palme, herr Olof Palme. Han var en ledare som ingen kom undan, en kejsare och en söndrare av stora mått. Kanske än idag den politiker som jag gillat bäst, men aldrig själv röstade på. Den skurkaktigt leende Olof kallade en spade för en spade och la sällan fingrarna emellan. Som blodröd revolutionär i unga år gick det nästan elchocker av välbehag genom kroppen när Olof talade om de “satans mördarna” i militärdiktaturens fästen i syd-amerika. Amerikanarna fick sitt de också, allt medans Palmes söner gick på fina skolor “over there”. Det började skorra lite. Var allt bara en show?
På den här tiden, i slutet av 70-, första halvan av 80-talet, var en sådan misstanke ändå inget som slog igenom på valsiffrorna. Sossarna tuffade på med kommunisternas hjälp. Tyvärr började dock det paret att likna mer och mer på en chimär. En slags politikens Don Quijote och hans fattige vapendragare Sancho Panza. Svenska folket sökte ett alternativ, någon som kunde föra Sverige in i framtiden.
Folket trodde mindre och mindre på den röd-röda konstellationen. Människor hade fått det bra, börjat tänka och agera självständigt. Egoistiskt säger vissa. Det blev till slut början på sossarnas fall. Man förstod aldrig att deras egen politik skulle föra till det egna fallet. Möjligt, och högst troligt, att f.d finansminister Kjell-Olov Feldt var en av de få som redan då, i slutet av 80-talet, såg det. Sossarna hade ingen 4.e och 5.e växel att skjuta in när deras väljargrupper mer och mer flöt in i en välbehaglig borgarmiljö. Ingen ville höra talas om obegripliga “Arbetstagarfonder” då.
Fram steg en ung högerman – med tintinfrisyr och ett lill-gammalt uppseende – som nästan genast fick det svenska folket att smälta. Intelligent var den drasuten också. Han talade om en enad höger, om samarbete och allianser. Folket nappade, man hade sitt alternativ – legenden Carl Bildt var född.
1991 trädde han in som Statsminister och det gick inte så bra. Eller rättare sagt, det gick väldigt bra. Carl och hans mannar manövrerade alldeles lysande igenom den kanske tuffaste ekonomiska tiden i modern svensk historia. Folket blev dock skrämda och i 1994 var sossarna tilbaks i maktens högsäte, om än på bräckliga majoriteter.
Unge herr Bildt blev kanske omvärderad med tiden och folk förstod att han gjort ett bra jobb, samt lagt grunden för ett hållbart högeralternativ. Inte bara en grupp “tough talkers” som man kallar in när “alla” vet att det krävs tuffa åtgärder, för att senare gå tillbaks till det säkra kortet – sossarna.
Många nya fräscha ansikten kom in på högerflygeln. Personer som vanligt folk, unga, medelålders och äldre kunde identifiera sig med. Fram ur denna grupp trädde en “ny” moderat, Fredrik Reinfeldt – och Alliansen var född.
Det var den sista pusselbiten det svenska folket behövde för att kasta ut sossarna. Ett parti som numer låg i ständig konflikt med sina kommunistiska “vänner”. Som envisats med att välja partiledare som gav uttrycket “buffel” ett ansikte och de som hade svårt att skilja på plastkort och plastkort samt mina, dina, sina och våra pengar.
Nu är Alliansen inne på sin andra regeringsrunda, och sossarna fortsätter med sitt. Interna stridigheter och att välja ytterligare en ny partiledare, som ingen utanför kretsen känner till – och som det visar sig – också har svårt för att skilja på ditt och mitt och vårt. För att inte snacka om ett löst förhållande till regelverk och moral. Ja, lite så där som folk i allmänhet.
Nu är man dessutom inne i en dödskamp med media, som man på liv och död inte vill skall vara den part som bestämmer vem som skall leda Socialdemokratin in i framtiden. Sådant brukar dra på sig allmänhetens vrede. Media må vara aldrig så mycket i säng med makten, men ajabaja om makten tar sig friheter.
Socialdemokratin är ute på en farlig väg. Kanske de skulle ta till sig ett gammalt beprövat äktenskapsterapeutiskt knep för att vinna tillbaka folkets förtroende och kärlek. Att påminna om historien, hur vi en gång möttes och vilka känslor som då uppstod. Minnen från den gamla goda tiden. Börja med att plocka fram Gunnar Sträng & Co. Re-connecta och skaka av det småborgerliga sköret från det svenska folket. Påminn om den fyrande flamma av politisk passion som bor inom partiet, från dagar när unga herrar Sträng och Co åkte landet runt och bokstavligen slogs för sin ide – och hoppas på det bästa.
Stå på sossar, Sverige behöver er, världen behöver folk som er! En värld som idag kanske ser bättre ut, men som i sanning har blivit en satans så mycket tråkigare värld utan er! Piskinjecerade partilinjer och ansiktslösa kavajer har i alla fall jag fått nog av. Och då inkluderar jag även pajasar som Sarkozy och Berlusconi. Som enligt rykten sminkar sig, flödigt, för att synas ännu bättre.
Liberalen!
PS. För er som aldrig upplevt slagkraftiga politiker, som bara fått hålla till godo med dagens tullingar (naturligtvis offer för dagens korrekthetsstandard). Läs Gunnar Strängs biografi, ta reda på hur Gösta Bohman tickade och klickade, hur Olof Palme ergade på sig hela USA’s administration och folkpartiets starke man, som på 60-talet stod upp, helt på egen hand, och röstade emot alla parti- och allianslinjer som fanns för att stoppa Sverige från att bli en kärnvapenmakt – och lyckades!
